AV Folke William Thorburn hösten 1964

I. Sundstorp under forntiden.

När människorna efter istiden invandrade i Sverige, var gränserna mellan land och hav helt annorlunda mot nu. Södertörn var uppdelat i många havsomflutna öar, ofta skilda åt av långa, smala sund. Ett sådant sträckte sig länge från nuvarande Kaggfjärden, längs Axån, genom Malmsjön och sjön Somran, förenade sig med Uttransjön  i dess sydvästra del, genom Uttransjön, Utterkalven och Kvarnsjön, längs Tumbaån och genom Tullingesjön och Albysjön fram till Mälaren. Innan denna vattenförbindelse genom landhöjningen bröts, och Uttran någon gång under bronsålderns blev en insjö, hade således det nuvarande Sundstorp efter att ha höjts ur vattnet legat vid en östersjöstrand.

Något tecken på tidig bosättning just vid Sundstorp är inte känt, men att denna del av Södertörn varit bebodd omvittnar många fornlämningar. Bland dem kan nämnas en stenåldersboplats vid Korsnäs söder om Malmsjön, flera gravfält vid Ensta och en runsten vid uppfartsvägen till länssanatoriet i Uttran.

II. Sundstorp under Ensta

Jag gör nu ”ett raskt hopp” till 1800-talets början. Vid den tiden begränsades Ensta ägor av Uttransjön i norr, sockengränsen i öster, en bit av landsvägen i sydost och en gränslinje söder om Brosjön, över fälten i söder och fram till stranden av Uttran väster om torpet Ploglandet. Byns odlade mark var som nu huvudsakligen förlagd till den västra delen, området kring Ensta och Ploglandet. I den skogsmark, som den övriga delen av ägorna utgjorde, fanns torpen Lavreten, Bergsta (vid landsvägen), Brotorp (som var ett grenadjärboställe för Ensta rote) och Sundstorp.

Jag har inte sett på några handlingar från 1700-talet och kan därför inte med visshet säga att Sundstorp då ej fanns. I husförhörslängden för åren 1800-1805 finns emellertid invånare på Sundstorp antecknade först för 1805, varefter det finns en obruten följd av bebyggare med undantag av enstaka år. På en skifteskarta från 1813 finns Sundstorp överhuvudtaget inte utsatt, men väl de övriga ovannämnda torpen, vilket kanske kan tolkas så, att där inte var så mycket uppodlat och bebyggt ännu. I mantalslängderna (vilka f. ö. inte är lika tillförlitliga som kyrkoböckerna) är torpets namn Ensta nybygge eller Sundstorp från 1815, den äldsta mantalslängd jag sett på, till 1839.

Sundstorps första bebyggare torde alltså vara Pär Gustafsson och hans hustru Cajsa Olsdotter, vilka hösten 1805 flyttade dit från Vretabergstorp, 52 resp. 40 år gamla. Även änkan Anna Cajsa Pärsdotter (möjligen sjömansänka) och en syskonskara på tre barn flyttade in från samma ställe. Om frågan, huruvida barnen var hennes eller de ovannämnda makarnas ges olika besked på olika ställen i husförhörslängderna. Pär Gustafsson dog efter att ha bott på Sundstorp endast ett år, och sedan de båda änkorna också dött skingrades barnaskaran. Efter det att en änka med fem barn bott där något år och flyttat igen kom så 1814 Bleckert Nilsson Cederblad med hustrun Anna och dottern Anna Stina. Bleckert dog redan året därpå. 63 år gammal, men de bägge andra bodde över tjugo år på Sundstorp.

Under denna tid, nämligen åren 1826 och 1827, förrättades storskifte å Ensta bys skogsmark. Den karta som för detta ändamål upprättades är den äldsta funna kartan som upptar Sundstorp.  Jag har försökt kopiera den tillsammans med en modernare karta (se här). De byggnader som då fanns tycks ha varit dels en äldsta del av det nuvarande boningshuset, dels ett uthus närmare sjön. Det jag kallat områdesgräns ser ut att föreställa en inhägnad, gärdesgård eller dylikt. – Vid skiftet tillföll Sundstorp tillsammans med den mellersta delen av skogen, kring sjöarna Övrasjön, Mellansjön och Brosjön, fröknarna Louise och Anna Crusebiörn. Av skifteshandlingen framgår, att en stor del av skogen nyligen genom eldsvåda blivit avsvedjad. Sundstorp omnämns särskilt i skifteshandlingen: ”Torpet Ulfvasund kommer hädanefter att tillhöra Fröknarnes andel, men skall så länge Herr Lieutnanten Crusebiörn eller dess Fru äro ägare af Malmsjö, årligen till dem utgöra 6 dagsvärken, samt 6 till Löfstalund”. (Om torpets namn se längre fram.)

Snart efter skiftet anlades flera torp eller backstugor, som de ofta kallas i mantalslängderna: Grönbrink, Norrbyvret, Rosendal och Strömsberg. Även på Ensta Ö fanns det från denna tid och fram till 1840-talet en backstuga. Senare anlagda är Enboda och Eriksberg (1840-talet) och Bergtorp (någon gång kring århundradets mitt).

Medan dottern växte upp, var änkan Anna befriad från skatt på grund av fattigdom. År 1829 gifte sig dottern Anna Stina med Lars Andersson från Mörkö, som bosatte sig på Sundstorp, och nästföljande år fick de en son. Lars titulerades i husförhörsböckerna åbo. De tycks ha fått det lite bättre ställt, ty de anställde snart en tjänstegosse. År 1835 flyttade de till Kassmyra, men arrenderade Sundstorp ännu en tid. Änkan Anna bodde kvar där till sin död 1841, och hade då levat 27 år på Sundstorp. Året 1837 var där en statdräng Eric Larsson med familj, men de ”blev icke vid mantalsskrivningen i socknen emottagna” utan fick flytta.

 På 1830-talet kom Ensta och Malmsjö under gemensam ägare, vilken bodde på Malmsjö. Detta förhållande rådde ända fram till början av 1900-talet, då lägenheten Uttran avsöndrades och villasamhället kom till. Flera av Sundstorps invånare var eller blev tjänstefolk på Malmsjö, men det fanns också de som tjänade på andra gårdar i socknen eller på Tumba bruk.

Åren 1839-1845 bodde inhyses eller som åbo Anders Fredrik Björnström med hustru och fem barn på Sundstorp. År 1846 inflyttade skomakaren Carl Wilhelm Sundqvist och hans hustru från torpet Bergsta. De var befriade från skatt. Han dog 1847, hon 1853.

På våren 1852 gifte sig drängen Lars Peter Larsson och pigan Margaretha Elisabeth Larsdotter på Malmsjö, och blev torpare på Sundstorp. Där bodde de i drygt tre år och fick två barn, varav det yngsta föddes ett halvt år efter faderns död, vilken inträffade 1855. Därvid förrättades bouppteckning, som upptar kvarlåtenskap värderad till 32 riksdaler 12 skilling banco. Bland annat ägde han två ”silverglas med fot” värderade till 3 Rdr, ett fällbord, fyra stolar, två speglar och tre tavlor, en dragkista, tre skåp och en tältsäng; två slipstenar, en tjärtunna, en skottkärra av trä; en ökstock värd 3 Rdr, tre ryssjor, tre ”kassar” och en långrev. Bouppteckningen är undertecknad av änkan och hennes bror, av båda med ett bomärke vid namnet, som de ej skrivit själva.

Den familj som därefter bodde på Sundstorp är den, som gjort det längst tid. Det är torparen och skomakaren Johan Erik Pettersson och hans hustru Beda Josefina Cederman. De flyttade in med två barn från Berga båtsmanstorp hösten 1855 och bodde sedan på Sundstorp i 39 resp. 29 år, ungefär halva sin levnad. Förutom två egna barn hade de sammanlagt tre fosterbarn (från socknen) och fyra barnhusbarn (från Stockholm), och ett par år (1870-1871) även en dräng, men hushållet uppgick högst till sex personer samtidigt. Hustrun hade, vid sin död i augusti 1884, två kor och en ”gräskalv”. Bouppteckningen upptar vidare bland annat ett bord, två stolar, en skänk, en spegel, två soffor, tre kistor, tre skåp och en vävstol; sex tenntallrikar, tre tennfat, glas och porslin; en högaffel och en ökstock. Hela hennes kvarlåtenskap värderades till kr. 189:50, varav de bägge korna till 80 och 50 kr. och kalven 16 kr.

Under åren 1858-1860 byggdes järnvägen, i huvudsak av kompanier ur Södermanlands och Upplands regementen. Detta berörde också sundet vid Sundstorp. ”Före jernvägsbyggnadens början var detta ett sund såväl från denna sida, som från Grödingelandet försedt med utskjutande, af sten bildade, fördämningsarmar, hvilka lemnade blott en tillbörlig passage i midten för derigenom gående farkoster. Då jernvägsarbetena pågingo i denna trakt upprefs fördämningen i Olvasund, såsom hinderlig för transporten af de för detta ändamål behöfliga materialier. Hvad som på djupet under vattnet ännu möjligen är qvar af förskansningen, känner jag ej; men de vid stränderna synliga lemningarne bestå, efter denna rubbning, af uppkastade runda stenkummel.” (Citerat ur Wilhelmina af Tibells Beskrivning över Uttringe och Rönninge.) Namnet Olvasund (Olvasund, Olvarsund) finns förutom här och i den ovan citerade skifteshandlingen från 1827 även i namnsammanställningen ”Sundstorp eller Olvarsund(et)” i mantalsuppgifter på 1870-talet och i husförhörs- och församlingsböckerna från och med 1886 så långt jag studerat dem, till och med 1915. Ehuru Wilhelmina af Tibell härleder namnet som Orvarsund, antingen efter en person eller med betydelsen pilsundet, är det med största sannolikhet ulv = varg, alltså vargsundet. Hon skriver också på ett annat ställe att det i hennes barn- och ungdomstid (hon var född 1814) fanns mycket vargar i trakten. Namnskicket tycker jag bör vara Sundstorp för torpet och Olvasund för sundet.

Sedan hustrun dött, bodde Johan Eric Pettersson kvar på Sundstorp i ytterligare tio år, innan han, 73 år gammal, år 1894 flyttade till lilla Lavreten. Under denna tid bodde också på Sundstorp först under ett år arbetskarlen Karl Gustaf Karlsson med hustru och två barn, och från hösten 1887 det nygifta torparparet Karl Fredrik Jansson från Stockholm och Maria Lovisa Andersdotter, som varit piga på Malmsjö. Vid sekelskiftet flyttade dessa med fyra barn, och de sista riktiga torparna, Lars Erik Jansson och hans hustru Anna Kristina Blomberg, flyttade in, omkring femtio år gamla. De hade förut arrenderat Älgentorp och hade flera uppvuxna barn, varav två tidvis bodde på Sundstorp, en dotter som så småningom flyttade till Amerika och en son som bl.a. varit dräng på Rosenhill och banvakt. Sundstorp blev under deras tid arrende, år 1903 var arrendesumman 100 kronor.

I början av seklet fotograferade Nordiska Museét torp, och då såg Sundstorp ut så här.

III. Sundstorp i Uttrans villasamhälle

År 1906 köptes Malmsjö och Ensta av godsägaren Josef Wilhelm Engwall, och samma år lät han avsöndra lägenheterna Norrbyvret, Uttran n:o 1, Sköndal n:o 1 m.fl., vilka köptes av honom själv och några andra personer i avsikt att där grunda ett villasamhälle. En plan för tomtindelning och vägsträckning gjordes upp under ledning av statskartografen Jonas Hilding, som var en av ägarna, och dessa flyttade själva in såsom de första bebyggarna. Allt eftersom nya tomter såldes, avsöndrades dessa från stamlägenheterna. Sundstorp kom att ligga inom Uttran n:o 1, som ägdes av J. W. Engwall, men så länge ingen köpt någon tomt vid Sundstorp fick Lars Erik Jansson fortsätta att arrendera. En anteckning i 1908 års mantalslängd tyder på arrendesumman 800 kr. Jag har kopierat en del av en Hildings karta från 1911, som bl.a. visar läget av Sundstorps byggnader och åkrar vid den tiden. När hustrun dog år 1915 förrättades bouppteckning. Mannen tituleras där arbetare. Hennes kvarlåtenskap var bl.a. två byråar, två skänkar, en soffa, ett bord, fyra stolar, en pendyl, en spegel och två tavlor, en järnspis; två fickur; två kärror, två slipstenar, en dragkälke och en båt, värderat till sammanlagt 72 kr. 25 öre.

Snart därefter, hösten 1917, köptes den nuvarande tomten, Uttran n:o 29 eller Uttran 1³⁰ med tomtnummer 81, med en yta av 35 ar, av rotemannen Carl August Lundberg och hans hustru Olga Maria Pettersson (utan barn) i Stockholm för 3000 kr. Under deras tid gjordes många förändringar. Det var troligen dessa ägare som lät bygga till boningshuset med två icke vinterbonade rum, och lät bygga det nuvarande uthuset över matkällaren. Skog planterades längs den östra tomtgränsen, och området mellan vägen och huset gjordes till fruktträdgård med c:a 50 träd. Detta antal har nu minskats till tredjedelen så många. De var blomsterälskare och lär ha gjort turer upp i skogen med barnvagn, som de fyllde med växter, vilka de sedan planterade in på Sundstorp. Artrikedomen är också nu påfallande stor på Sundstorp, ett hundratal olika fanerogamer.

År 1931 köptes Sundstorp av lagerchefen Nils Johnsson i Stockholm med hustru och flera barn för 11 000 kr., jämte inventarier för 1 500 kr. De ägde stället under tjugo år. De hade ett system av trädgårdsgångar som kallades Johnsonlinjen, som man ständigt fick gå runt och underhålla. Av dessa är numera flera nedlagda och helt igenväxta, längs staketet mot vägen, genom och i kanten av björkskogen och bredvid barrskogen upp till gårdsplanen. Den stora sten, som ligger i vattnet nordost om tomten och hör till Sundstorp, gavs av dessa ägare namnet Krokodilen. I slutet av 1940-talet installerades en ny vedspis i köket.

De nuvarande ägarna, aktuarien Ronald Thorburn i Stockholm med hustrun Helga Ekman och tre söner, köpte Sundstorp sommaren 1951. Denna sommar bodde där redaktör Borck, som i ett par kåserier i Eskilstuna-Kuriren har skildrat livet på ”Sommartorpet”. Något år senare moderniserades köksinredningen. Det gamla trästaketet, rödmålat liksom husen och med vit grind, ersattes senare med ett galvaniserat ståltrådsstaket. Sedan slutet av 1950-talet har vi förutom roddbåt[1] även haft en 13 m² segelbåt[1]. Med sitt djupgående på halvannan meter kan den lagom passera sundet utan att gå på grund. Den del av sjön, som ligger mellan Olvasund och ett sund nordost därom med en liten holme, och vid vars strand Sundstorp alltså ligger, har vi gett namnet Vassbuken. Två gamla ekor ligger begravda i marken på området, en i dess nordvästra hörn, en numera helt under jorden på udden. Längst ute på denna udde har det under vår tid spirat upp en ek, vilken vi vårdar och hoppas den ska växa sig stor och kanske en gång bli efterföljare till den mäktiga ek, som för alla Sundstorps invånare har stått som ett vårdträd och en förbindelselänk mellan det förgångna, nuet och framtiden.